Ingen som läser den här bloggen har väl missat att mitt manus blivit antaget och att jag debuterar som författare i vår? Jag tänkte i alla fall berätta lite mer om hur det gick till, och kanske försöka komma med lite tips.

I mars 2016 släpps min ungdomsroman Jag lever, tror jag av Rabén & Sjögren. Ja, den Rabén & Sjögren. Jag har inte skrivit det här på bloggen innan, för det har känts så sanslöst stort och overkligt. Men det händer faktiskt. På riktigt.

 Jag lever, tror jag handlar om en ung tjej vars bästa kompis dör i en bilolycka, och hur hon och hennes omgivning hanterar det. Vet att det låter himla seriöst och jobbigt, men boken innehåller en del humor, så att det blir en jämn balansgång (tycker åtminstone jag, men jag är ju lite partisk).

Min resa mot att bli antagen började faktiskt för lite mer än ett år sen. Jag skrev mitt manus under mina två år på Författarskolan (där man skriver en färdig bok, istället för ett examensarbete) och redigerade under sommaren 2014. I början av september skickade jag ut manuset till fyra förlag och en litterär agent.

”Man kan väl inte skicka till förlag innan/samtidigt som man skickar till litterär agent?” Jag har egentligen inget bra svar på det – jag tänker att det beror lite på vad man vill. Att ha en litterär agent i ryggen underlättar ju kontakt med förlag, absolut. Men eftersom allt i bokbranschen tar ganska lång tid tänkte jag att ”Aja, jag skickar samtidigt, så får vi se vad som händer och vilka som svarar när”.

Så, jag skickade ut mitt följebrev och manus (jag tänkte förresten skriva ett separat inlägg om följebrev, till en annan gång). Två veckor senare fick jag mail från en förläggare (min framtida förläggare, men det visste jag ju inte då) på Rabén, som skrev att de hade läst en bit i mitt manus och att de var intresserade (men inte kunde lova något). Jag tror att de stora förlagen ibland gör så här, för att man ska ha lite koll (och kanske inte skriva kontrakt med någon annan under tiden), men jag tyckte faktiskt att det var ganska bra, för då hade jag ju ändå lite koll på vad som pågick.

Och det var då som all tvivel släppte hos mig och jag blev lugn som en filbunke. Även fast det trillade in standardrefuseringar från den litterära agenten och två av de andra förlagen, så var det som att jag visste att boken skulle bli antagen. Kanske inte där och då, men jag visste att den skulle komma ut.

Sedan började väntan. Och alltså, om ni skickar manus till förlag, var beredda på väntan. De flesta förlag har 2-3 månaders svarstid, men det kan alltid dyka upp saker emellan (typ bokmässor), så det kan dröja längre. Om man tycker att det dröjer för länge ska man såklart höra av sig, för om inget annat så får man åtminstone ett svar. 

Och det dröjde ganska jättelänge innan jag fick besked från Rabén om att de ville ses och prata om boken. Till februari, faktiskt. Vi hördes såklart av och till under alla dessa månader, så jag visste ändå att de höll på att läsa och bestämma sig. 

Det var ungefär nu som paranoian satte in hos mig. Jag var, helt ärligt, övertygad om att de hade förväxlat mitt manus med någon annans, att jag skulle komma dit och att de skulle stå med någon annans manus i handen och säga ”Oj då, vi måste ha blandat ihop era kontaktuppgifter.”

Samtidigt hade jag fått svar från alla jag skickat till, förutom Rabén och ett förlag till. Så jag hörde av mig till det andra förlaget också, och undrade hur det gick. De svarade att de fortfarande inte kunde ge besked, men skulle höra av sig så fort som möjligt.

Jag hade mitt möte med Rabén (och de hade inte förväxlat mitt manus, jag kollade) och när vi satt oss ner i mötesrummet så sa min nuvarande förläggare ”Vi vill ge ut det här”. De. Ville. Ge. Ut. Det. Jag tror att min hjärna kraschade där och då. Jag kunde verkligen inte fatta det. Jag tänkte (kanske sade jag till och med det högt) ”Det här är alldeles för enkelt”, man har ju hört att förlagen ska komma med förslag på ändringar, att ”det behöver vara lite mer si och mindre så och sen kan vi skriva kontrakt”, men så var det inte.

Och jag kan troligtvis tacka Författarskolan för det. Mitt manus hade inga stora grejer som behövde ändras (för det hade jag ju redan gjort under utbildningen). Efter mötet gick jag ut och ringde min mamma och sa med gråt i rösten ”De vill ge ut den”. Och jag ville ju såklart gärna att Rabén skulle ge ut den.

Nån vecka senare svarade det andra förlaget, och tackade nej, men de skickade med ett kort litet lektörsutlåtande, vilket var trevligt. Och det tror jag är viktigt att komma ihåg, att bara för att man får nej från ett förlag betyder det inte att det man skrivit inte är bra, utan det kan bero på en mängd olika faktorer. Att de redan gett ut en liknande bok, att de inte vet om manuset passar in i resten av deras utgivning och så vidare. Så ge inte upp!

Och på den vägen är det. Jag ska få kommentarer från min redaktör nu i oktober, återkommer med hur det arbetet går!

Jag firade med bubbel när vi hade skrivit kontrakt. För det får man.

Jag tänkte bara nämna kort avtalsbiten, Sveriges Författarförbund har kostnadsfri rådgivning för debutanter, så om du skulle få ett avtal som får dig att känna dig som ett frågetecken kan du alltid vända dig till dem. De har även standardavtal utlagda på sin sida, som man kan titta på. Det är mycket bra!