Hej! Förra söndagen gästbloggade jag på Debutantbloggen. Skrev om jobbiga saker och varför jag inte skrivit på hela hösten. Klicka här om ni är intresserade av att läsa.
Nu ska jag återgå till min sista semesterdag. Tack och hej.
Hej! Förra söndagen gästbloggade jag på Debutantbloggen. Skrev om jobbiga saker och varför jag inte skrivit på hela hösten. Klicka här om ni är intresserade av att läsa.
Nu ska jag återgå till min sista semesterdag. Tack och hej.
Nu har jag skickat ut vad jag hoppas kan bli bok nr. 2 till lite testläsare för respons. Hu, det är skitläskigt. :S Även om det är människor jag känner och litar på till typ 1117276458435834%. För tänk om de tycker att det är skit? Det kanske ÄR skit? Har beskrivit det här projektet som ”antingen det bästa eller sämsta jag skrivit”. Så det kan ju verkligen gå åt vilket håll som helst, det här.
Men, ja. Känner själv att jag liksom inte kommer längre med det, utan om jag skulle fortsätta skriva själv skulle det kännas som att banka huvudet i en vägg. Vilket brukar vara ett tecken på att det är dags att bjuda in andra människor i sin process.
Aja. Det är också en ungdomsroman, som handlar om Anna, vars pappa drabbats av utbrändhet, samtidigt som hennes morfar får en hjärnblödning. Och så börjar det en ny tjej i hennes klass, som förändrar allt. Eller?
Tror den kommer handla mycket om relationer; vad vi säger och inte säger. Och hur lätt det är att missförstå relationer och vad de betyder för en själv och för andra. Typ så.
Jaja, tack och hej.
Imorgon har jag mitt första ”riktiga” författarbesök, iiiihhhh!! Det är på Stadsbiblioteket i Kristianstad, och det känns fint att ha det i min hemstad, och på biblioteket där jag hängt mycket på genom hela livet. :) Ni kan läsa allt om evenemanget genom att klicka här.
Dock SJUKT nervöst, har suttit och förberett mig hela kvällen nu, skrivit ihop vad jag ska säga (ska prata i typ 45 minuter om mitt skrivande och ”Jag lever, tror jag” och aaahhh, vad ska man säga???), samt valt ut vilka stycken jag ska läsa ur boken.
Ska bli väldigt roligt! Men, som sagt, väldigt nervöst. *insert emoji som biter på naglarna*
Tack och hej!
Jag är i ett weird mood där jag typ kokar av kreativitet men jag får inte ur mig några ord, så istället har jag lagt massa krut på att att få utlopp för min kreativitet på andra sätt. Än så länge har det mest blivit på jobbet, vilket kanske är dumt på ett sätt – dumt för att vill jag verkligen ”göra av” med all min kreativa energi där, och bra för att det såklart resulterar i nåt bra på jobbet (förhoppningsvis, i alla fall).
Men så skrev Hanna ett inlägg om att hon testade att göra stilleben (ett mkt bra inlägg om just att deala med sin kreativa frustration!). Och jag gillar att fota och försöker lära mig själv lite mer om det, så jag tänkte att det kanske kunde vara nåt för mig just nu?
Efter att jag testade göra några stilleben med våra produkter på jobbet testade jag även lite hemma också. Jag gillar teman, men har begränsat med prylar just nu eftersom jag precis flyttat och hälften av mina grejer är fortfarande i mina föräldrars hus. Men jag skulle ju aldrig flytta någonstans utan mina Harry Potter-grejer, så det visste jag att jag kunde göra nåt med.
Jag körde ett tema för Harry Potter och fången från Azkaban och ett för Harry Potter och den flammande bägaren, och blev ändå helt ok nöjd? Känner att jag nog kommer fortsätta att testa mig fram med stilleben; ett skönt sätt att få utlopp för sin kreativa frustration!
Tack Hanna för att du gav mig idéen!
Har ingen ork eller energi till bloggen just nu. förlåt. Och har inte haft någon tid/ork/energi till att vara med i NaNo heller i år, buhuu.
Men hur går det för er som är med, vad skriver ni?
Jag lever, tror jag går ju att bevaka på Adlibris, Bokus och CDON!! (sa hon överentusiastiskt) De har ju även lagt upp omslaget, så nu tänkte jag ta och skriva lite om det.
Formgivare: Sara Acedo. |
Det är Sara Acedo som gjort det och jag är SÅ HIMLA GLAD och nöjd! När jag fick veta att Sara skulle göra omslaget visste jag att det skulle bli bra (har sett Saras andra omslag och alltid tyckt att de varit så himla snygga). Och alltså, jag ÄLSKAR omslaget!
I augusti fick jag lite olika förslag på omslag och när jag först fick dem satte jag mig ner och grät en skvätt, för det var så himla fint och stort att se mitt namn på en bok. Sen satt jag och kollade på alla, sorterade ut de jag tyckte bäst om och sen valde jag helt enkelt mellan dem.
Fast egentligen var det inte något jättesvårt val, det här var min favorit från början (och det var min förläggares favorit också, haha), så det var en väldigt snabb och smärtfri process.
Men ja, jag älskar färgerna, att man inte ser ansiktet på bilden (jag kan ha lite svårt för det på omslag) och bara att det är så HIMLA FINT. I love it.
I mars nästa år smäller det, hörrni!
Tack och hej!
Ingen som läser den här bloggen har väl missat att mitt manus blivit antaget och att jag debuterar som författare i vår? Jag tänkte i alla fall berätta lite mer om hur det gick till, och kanske försöka komma med lite tips.
I mars 2016 släpps min ungdomsroman Jag lever, tror jag av Rabén & Sjögren. Ja, den Rabén & Sjögren. Jag har inte skrivit det här på bloggen innan, för det har känts så sanslöst stort och overkligt. Men det händer faktiskt. På riktigt.
Jag lever, tror jag handlar om en ung tjej vars bästa kompis dör i en bilolycka, och hur hon och hennes omgivning hanterar det. Vet att det låter himla seriöst och jobbigt, men boken innehåller en del humor, så att det blir en jämn balansgång (tycker åtminstone jag, men jag är ju lite partisk).
Min resa mot att bli antagen började faktiskt för lite mer än ett år sen. Jag skrev mitt manus under mina två år på Författarskolan (där man skriver en färdig bok, istället för ett examensarbete) och redigerade under sommaren 2014. I början av september skickade jag ut manuset till fyra förlag och en litterär agent.
”Man kan väl inte skicka till förlag innan/samtidigt som man skickar till litterär agent?” Jag har egentligen inget bra svar på det – jag tänker att det beror lite på vad man vill. Att ha en litterär agent i ryggen underlättar ju kontakt med förlag, absolut. Men eftersom allt i bokbranschen tar ganska lång tid tänkte jag att ”Aja, jag skickar samtidigt, så får vi se vad som händer och vilka som svarar när”.
Så, jag skickade ut mitt följebrev och manus (jag tänkte förresten skriva ett separat inlägg om följebrev, till en annan gång). Två veckor senare fick jag mail från en förläggare (min framtida förläggare, men det visste jag ju inte då) på Rabén, som skrev att de hade läst en bit i mitt manus och att de var intresserade (men inte kunde lova något). Jag tror att de stora förlagen ibland gör så här, för att man ska ha lite koll (och kanske inte skriva kontrakt med någon annan under tiden), men jag tyckte faktiskt att det var ganska bra, för då hade jag ju ändå lite koll på vad som pågick.
Och det var då som all tvivel släppte hos mig och jag blev lugn som en filbunke. Även fast det trillade in standardrefuseringar från den litterära agenten och två av de andra förlagen, så var det som att jag visste att boken skulle bli antagen. Kanske inte där och då, men jag visste att den skulle komma ut.
Sedan började väntan. Och alltså, om ni skickar manus till förlag, var beredda på väntan. De flesta förlag har 2-3 månaders svarstid, men det kan alltid dyka upp saker emellan (typ bokmässor), så det kan dröja längre. Om man tycker att det dröjer för länge ska man såklart höra av sig, för om inget annat så får man åtminstone ett svar.
Och det dröjde ganska jättelänge innan jag fick besked från Rabén om att de ville ses och prata om boken. Till februari, faktiskt. Vi hördes såklart av och till under alla dessa månader, så jag visste ändå att de höll på att läsa och bestämma sig.
Det var ungefär nu som paranoian satte in hos mig. Jag var, helt ärligt, övertygad om att de hade förväxlat mitt manus med någon annans, att jag skulle komma dit och att de skulle stå med någon annans manus i handen och säga ”Oj då, vi måste ha blandat ihop era kontaktuppgifter.”
Samtidigt hade jag fått svar från alla jag skickat till, förutom Rabén och ett förlag till. Så jag hörde av mig till det andra förlaget också, och undrade hur det gick. De svarade att de fortfarande inte kunde ge besked, men skulle höra av sig så fort som möjligt.
Jag hade mitt möte med Rabén (och de hade inte förväxlat mitt manus, jag kollade) och när vi satt oss ner i mötesrummet så sa min nuvarande förläggare ”Vi vill ge ut det här”. De. Ville. Ge. Ut. Det. Jag tror att min hjärna kraschade där och då. Jag kunde verkligen inte fatta det. Jag tänkte (kanske sade jag till och med det högt) ”Det här är alldeles för enkelt”, man har ju hört att förlagen ska komma med förslag på ändringar, att ”det behöver vara lite mer si och mindre så och sen kan vi skriva kontrakt”, men så var det inte.
Och jag kan troligtvis tacka Författarskolan för det. Mitt manus hade inga stora grejer som behövde ändras (för det hade jag ju redan gjort under utbildningen). Efter mötet gick jag ut och ringde min mamma och sa med gråt i rösten ”De vill ge ut den”. Och jag ville ju såklart gärna att Rabén skulle ge ut den.
Nån vecka senare svarade det andra förlaget, och tackade nej, men de skickade med ett kort litet lektörsutlåtande, vilket var trevligt. Och det tror jag är viktigt att komma ihåg, att bara för att man får nej från ett förlag betyder det inte att det man skrivit inte är bra, utan det kan bero på en mängd olika faktorer. Att de redan gett ut en liknande bok, att de inte vet om manuset passar in i resten av deras utgivning och så vidare. Så ge inte upp!
Och på den vägen är det. Jag ska få kommentarer från min redaktör nu i oktober, återkommer med hur det arbetet går!
Jag firade med bubbel när vi hade skrivit kontrakt. För det får man. |
Jag tänkte bara nämna kort avtalsbiten, Sveriges Författarförbund har kostnadsfri rådgivning för debutanter, så om du skulle få ett avtal som får dig att känna dig som ett frågetecken kan du alltid vända dig till dem. De har även standardavtal utlagda på sin sida, som man kan titta på. Det är mycket bra!
Jag pratar ganska lite om skrivande här (tycker jag, i alla fall). Jag har tänkt försöka prata mer om det, men det har inte blivit av.
Det jag skriver på just nu (förutom Jag lever, tror jag, som jag ska börja jobba på med redaktör snart, tjoho!) är en ungdomsbok och jag försöker skriva den i korta scener som tillsammans bildar en längre historia. Jag skriver inte i kronologisk ordning, vilket jag alltid gjort förut, utan jag skriver scener när inspirationen tränger på (och även när den inte gör det, såklart) och just nu ligger de lite huller om buller i dokumentet. Vissa ligger i kronologisk ordning och vissa inte, och jag tänker att scenerna inte ska komma i kronologisk ordning när jag väl är klar. (Jag har en bild av hur jag kommer sitta på golvet med massa utklippta småscener framför mig, och försöka lägga dem i en vettig ordning.)
När jag skriver så försöker jag komma på olika småscener jag skulle kunna skriva om, till exempel scener i skolan, hur huvudkaraktären har det hemma och så vidare. Jag har använt mig jättemycket av ”Skriv så hjärtat blöder”, från Lo Söllgårds förlag, som är en kortlek med olika skrivövningar. Den är jättebra när man ska skriva korta scener, så det passar perfekt för mig.
Jag tänkte lägga in ett litet smakprov på hur det kan se ut, och det här är bland det senaste jag skrev (och råkar också komma i kronologisk ordning).
Berättelsen handlar om Anna, vars pappa har blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom, hennes morfar har fått en hjärnblödning för några månader sedan och tar upp det mesta av hennes mammas tid. Sedan börjar Mirjam i Annas klass och allting förändras.
Och det var det. Tack och hej.