We take care of our own

Att vara på konsert är en konstig upplevelse. Man kan hata alla tio minuter innan, känna sig extremt svensk när man tänker ”Måste hen stå så jäkla nära?” eller sucka över att det kommer en jätte och tycker att den bästa platsen som finns är den precis framför en.

Men sen drar det igång och det bästa sättet att beskriva det på är nog att det är som ett väckelsemöte. Det står en person på scenen, och när hen ber alla att ställa sig upp och dansa, så ställer sig alla upp och gör det. När hen visslar ett solo tystnar alla 55000 människor och applåderar unisont, för att vi är genuint lyckliga över att få höra vår idol sjunga.

Det börjar kännas löjligt att skriva nåt vettigt om Bruce Springsteens konserter. Det går bara inte. Jag fattar inte hur han gör, var energin, lusten, tron kommer ifrån. Det jag vet är att han får mig att tro. Att hard times come, and hard times go. Att vi kan leva i en värld där vi take care of our own, och att det innefattar alla människor.

Tack Bruce Springsteen, för att du skriver musik som man kan känna igen sig i, oavsett ålder. Och tack för att du får mig att vilja bli, och vara, bättre.

Bäst: Bruce spelade hela Born to run skivan – från början till slut. Och att han spelade Land of hope and dreams.
Sämst: Att det inte gick att ta sig från Friends Arena efter konsertens slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *