Tankar under Corona

Min pappa har ringt. För 42 minuter sedan. Jag satt i vardagsrummet, mobilen låg på laddning ute i köket. Ringer upp och han svarar. Vi pratar om Corona. Vad de gör på hans jobb för att skydda sina anställda, hur jag jobbar hemma 3 dagar i veckan. Jag pratar fort, glömmer bort att andas, blir svag, måste sätta mig ner. Tänk om det är Corona? Nej, jag måste bara komma ihåg att andas.

”Hur ska du göra i påsk?”
”Jag kommer inte.”
För att komma till mina föräldrar behöver jag åka buss i 1,5 timme. Eller tåg i 1 timme, sedan buss i tjugo minuter. Hur många okända människor riskerar jag att träffa då?

Pappa undrar om jag går till gymmet. Säger det som att han är orolig över att jag går dit. (Det gör jag inte.) När det är han som vi borde vara oroliga för. Han som har astma. Tänk om han blir sjuk? Han brukar hosta i en månad efter att han varit förkyld.

Vi lägger på, säger att vi får höras nästa vecka. ”Ha det bra.”

Går och handlar. Minns att pappa frågade om jag har munskydd på mig när jag går ut. Drar upp halsduken ovanför munnen. Varför nu det skulle hjälpa.

Oron ligger under huden och bubblar. Tänk om jag är sjuk? Utan att veta om det? Tänk om jag smittar andra, som blir mycket sjukare?

WWMPS? = What Would My Psychiatrist Say? (Tack gode gud för att jag har en psykolog.)

Blir tokig av att inte röra på mig. Vill gå och gymma, men tänk om? Och tänk om han är där? Och jaha, då var jag tillbaka där igen. Där det handlar om honom.

WWMPS?
”Boxa honom.”
Och jag boxar. Lägger ner honom i en låda, slår in den i presentpapper, knyter ett band runt och ställer undan lådan, långt in i garderoben.


Blir tokig av att inte göra något.
Sätter mig och stickar istället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *