Om hur det är nu

Det är lördag kväll och jag ligger i fosterställning på soffan. Saknaden efter honom är så stark att den paralyserar mig. Jag har försökt dränka den i en flaska vin, men det hjälper inte. Inget hjälper. Det spelar ingen roll vilken film jag sätter igång på någon av mina tre streamingtjänster, det finns ingen bok att läsa för att få mig att glömma och jag vågar inte plocka fram telefonen för att ringa en vän. Jag har använt den livlinan för många gånger och nästa gång jag ringer, för att prata om samma sak och samma person som jag pratat om den senaste månaden, kommer vara gången de tröttnar på mig för gott.

Så, istället ligger jag kvar på soffan, blundar, försöker djupandas, stanna kvar i tanken, låta den skölja över mig istället för att tvinga bort den. Men problemet är att tanken inte är ensam, den kommer tillsammans med flera hundra andra, i en strid ström och jag lyckas inte få tag i en enda som jag kan klamra mig fast vid.

Jagsaknardigvardetmittfeljagharvaritförhårdomjagintevarsåjävlapushigomjagbaraintekändesåmycketellermåddedåligtomjagvarmersomhonomvarförkundejagintebaravaranöjdvarförmåstejagviljasåmyckethelatidenvarförärjagaldrignöjddetvarnogmittfeländå

Försöker komma ihåg vad psykolgen sa, ”det är inte fel att vilja ge någon kärlek och omtanke” – men varför känns det då som att det är jag som gjort fel?

Lyfter till sist telefonen, går in på Messenger, grön plupp vid ditt namn, skriver Jagsaknardigjagsaknardigjagsaknardig.

Skickar det inte.

För det är inte fel att vilja ge sin kärlek till någon. Det är inget fel på mig och det är inte mitt ansvar att se till att någon annan inte sårar mig, det är faktiskt upp till den personen också.

Så, jag biter ihop, sätter mig upp och gråter en stund, tillåter mig själv att vara ledsen, för jag ÄR ledsen. Och hoppas att det kommer kännas lite bättre imorgon.