”Pride (In the name of love)”

Igår var det dags för mig att se U2 för första gången, och shit vilken show. Det här är deras scen, som är gjord så man ska kunna stå runt den (varav namnet på turnén; 360°) och den var så jävla stor! Den var liksom högre än Ullevi (och Ullevi är inte precis litet…).

Men okej, betyg för konserten? Den var bra, men den kunde varit bättre. Det var ju U2, liksom. Vissa låtar (framförallt de på senaste skivan) är tråkiga och låter lite likadant. Och jag, som dessutom inte kunde dem riktigt, tyckte att det blev lite tråkigt. Låtlistan var konstigt planerad, på något sätt. När man trodde att ”Nu jävlar kommer det igång!” så drog de igång nån långsam, lite halvtråkig låt. Jag menar, jag gick på toaletten mitt under konserten och det skulle jag ju aldrig fått för mig att göra om det var t.ex. Springsteen.

Nu hade vi visserligen sittplatser också, och det är ju inte riktigt samma sak som att stå nere i publikhavet. Och jag har förmodligen blivit lite bortskämd med att kunna vara på en konsert i tre timmar utan att bli uttråkad en enda gång, även om jag inte kan låtarna.

Däremot, när det var bra, så var det riktigt jävla bra. Mäktigt. Det som är så fantastiskt med U2 är ju att de är så jävla för mänskliga rättigheter. Under ”Sunday bloody Sunday” visade de bilder från krigsdrabbade länder (”How long must we sing this song”, liksom?) och innan ”Where the streets have no name” hade de ett långt intro där en man (det är säkert en känd man, men jag vet inte vem det var) pratade om kampen för mänskliga rättigheter och sedan sjöng de för Aung San Suu Kyi (Burmas valda ledare som suttit i husarrest i 20 år). Under låten kom det in en massa människor som hade en mask för ansiktet, Aung Sans ansikte.
Och då var det så bra och fint att man bara ville gråta. Jag menar, Bono och U2 fick mig att vilja plugga mänskliga rättigheter, och jag menar, kan man få ett bättre betyg än så? Nej, jag tror inte det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *