Testläsare

Nu har jag skickat ut vad jag hoppas kan bli bok nr. 2 till lite testläsare för respons. Hu, det är skitläskigt. :S Även om det är människor jag känner och litar på till typ 1117276458435834%. För tänk om de tycker att det är skit? Det kanske ÄR skit? Har beskrivit det här projektet som ”antingen det bästa eller sämsta jag skrivit”. Så det kan ju verkligen gå åt vilket håll som helst, det här.

Men, ja. Känner själv att jag liksom inte kommer längre med det, utan om jag skulle fortsätta skriva själv skulle det kännas som att banka huvudet i en vägg. Vilket brukar vara ett tecken på att det är dags att bjuda in andra människor i sin process.

Aja. Det är också en ungdomsroman, som handlar om Anna, vars pappa drabbats av utbrändhet, samtidigt som hennes morfar får en hjärnblödning. Och så börjar det en ny tjej i hennes klass, som förändrar allt. Eller?

Den börjar så här:
christinelundgren_bok

Tror den kommer handla mycket om relationer; vad vi säger och inte säger. Och hur lätt det är att missförstå relationer och vad de betyder för en själv och för andra. Typ så.

Jaja, tack och hej.

Författarbesök

Imorgon har jag mitt första ”riktiga” författarbesök, iiiihhhh!! Det är på Stadsbiblioteket i Kristianstad, och det känns fint att ha det i min hemstad, och på biblioteket där jag hängt mycket på genom hela livet. :) Ni kan läsa allt om evenemanget genom att klicka här.

Dock SJUKT nervöst, har suttit och förberett mig hela kvällen nu, skrivit ihop vad jag ska säga (ska prata i typ 45 minuter om mitt skrivande och ”Jag lever, tror jag” och aaahhh, vad ska man säga???), samt valt ut vilka stycken jag ska läsa ur boken.

Ska bli väldigt roligt! Men, som sagt, väldigt nervöst. *insert emoji som biter på naglarna*

Tack och hej!

christine_lundgren_kulturkvarteret

Stilleben

Jag är i ett weird mood där jag typ kokar av kreativitet men jag får inte ur mig några ord, så istället har jag lagt massa krut på att att få utlopp för min kreativitet på andra sätt. Än så länge har det mest blivit på jobbet, vilket kanske är dumt på ett sätt – dumt för att vill jag verkligen ”göra av” med all min kreativa energi där, och bra för att det såklart resulterar i nåt bra på jobbet (förhoppningsvis, i alla fall).

Men så skrev Hanna ett inlägg om att hon testade att göra stilleben (ett mkt bra inlägg om just att deala med sin kreativa frustration!). Och jag gillar att fota och försöker lära mig själv lite mer om det, så jag tänkte att det kanske kunde vara nåt för mig just nu?

Efter att jag testade göra några stilleben med våra produkter på jobbet testade jag även lite hemma också. Jag gillar teman, men har begränsat med prylar just nu eftersom jag precis flyttat och hälften av mina grejer är fortfarande i mina föräldrars hus. Men jag skulle ju aldrig flytta någonstans utan mina Harry Potter-grejer, så det visste jag att jag kunde göra nåt med.

Jag körde ett tema för Harry Potter och fången från Azkaban och ett för Harry Potter och den flammande bägaren, och blev ändå helt ok nöjd? Känner att jag nog kommer fortsätta att testa mig fram med stilleben; ett skönt sätt att få utlopp för sin kreativa frustration!

Tack Hanna för att du gav mig idéen!

christine_lundgren_stilleben_harry_potter

 

img_1902

Omslag

Jag lever, tror jag går ju att bevaka på Adlibris, Bokus och CDON!! (sa hon överentusiastiskt) De har ju även lagt upp omslaget, så nu tänkte jag ta och skriva lite om det.

Formgivare: Sara Acedo.

Det är Sara Acedo som gjort det och jag är SÅ HIMLA GLAD och nöjd! När jag fick veta att Sara skulle göra omslaget visste jag att det skulle bli bra (har sett Saras andra omslag och alltid tyckt att de varit så himla snygga). Och alltså, jag ÄLSKAR omslaget!

I augusti fick jag lite olika förslag på omslag och när jag först fick dem satte jag mig ner och grät en skvätt, för det var så himla fint och stort att se mitt namn på en bok. Sen satt jag och kollade på alla, sorterade ut de jag tyckte bäst om och sen valde jag helt enkelt mellan dem. 

Fast egentligen var det inte något jättesvårt val, det här var min favorit från början (och det var min förläggares favorit också, haha), så det var en väldigt snabb och smärtfri process.

Men ja, jag älskar färgerna, att man inte ser ansiktet på bilden (jag kan ha lite svårt för det på omslag) och bara att det är så HIMLA FINT. I love it.

I mars nästa år smäller det, hörrni! 

Tack och hej!

Tuta och skriv

I måndags trillade det ner ett manus i min brevlåda; mitt manus med kommentarer från redaktören!


Nu sitter jag och går igenom allt och känner mig så himla glad över min redaktör och vilket superarbete hon gjort! Igår gick jag igenom en grej där hon hade gjort världens bästa ändringar, så att det framgick ännu tydligare, och bättre, vad jag menade och jag blev alldeles glad. 

Alltså, jag tycker inte att jag läser så ofta om det här hos andra (men jag kan väl inte vara den enda som känner så?), men jag har arbetat med min bok i över två år och innan jag fick redaktörens kommentarer var jag så trött på mitt manus att jag hade kunnat kräkas. Men nu har jag fått ny energi och tycker att det här pillandet med ordval och ordföljd och småmissar i ploten är typ det roligaste som finns! Är verkligen superglad över att få ta tag i manuset igen!


Så nu har det sett ut så här de senaste dagarna, och jag sa (i ett positivt ögonblick) att jag trodde jag skulle vara klar med ändringarna antingen denna eller nästa vecka. HA! säger jag till det och undrar vad dåtida Christine tänkte egentligen.

Men som sagt, jag tycker det är jättekul, även om det tar lite mer tid än jag först hade tänkt.

Tack och hej!

Debutantporträtt

Svensk Bokhandel, branschens tidning, släpper varje år kataloger över alla titlar som kommer komma ut våren/sommaren/hösten och om man är debutant har man möjlighet att skriva ett debutantporträtt, som då är med i katalogen.

Och vem visste att det kunde vara så fruktansvärt svårt att skriva en kort liten text om sig själv och sitt skrivande????

Helt ärligt, jag är inne på min sjunde omskrivning nu, och jag är fortfarande inte nöjd. Man vill ju undvika att skriva ett CV, utan jag vill försöka få till en lite mer litterär text, som säger något om vem jag är som författare (gud vad filosofiskt och drygt det låter).

Men det är snudd på omöjligt. Aja, ska maila min förläggare och be om hjälp, för det här går verkligen värdelöst.

Någon annan som också har/hade problem med att skriva sitt debutantporträtt?

Att bli antagen

Ingen som läser den här bloggen har väl missat att mitt manus blivit antaget och att jag debuterar som författare i vår? Jag tänkte i alla fall berätta lite mer om hur det gick till, och kanske försöka komma med lite tips.

I mars 2016 släpps min ungdomsroman Jag lever, tror jag av Rabén & Sjögren. Ja, den Rabén & Sjögren. Jag har inte skrivit det här på bloggen innan, för det har känts så sanslöst stort och overkligt. Men det händer faktiskt. På riktigt.

 Jag lever, tror jag handlar om en ung tjej vars bästa kompis dör i en bilolycka, och hur hon och hennes omgivning hanterar det. Vet att det låter himla seriöst och jobbigt, men boken innehåller en del humor, så att det blir en jämn balansgång (tycker åtminstone jag, men jag är ju lite partisk).

Min resa mot att bli antagen började faktiskt för lite mer än ett år sen. Jag skrev mitt manus under mina två år på Författarskolan (där man skriver en färdig bok, istället för ett examensarbete) och redigerade under sommaren 2014. I början av september skickade jag ut manuset till fyra förlag och en litterär agent.

”Man kan väl inte skicka till förlag innan/samtidigt som man skickar till litterär agent?” Jag har egentligen inget bra svar på det – jag tänker att det beror lite på vad man vill. Att ha en litterär agent i ryggen underlättar ju kontakt med förlag, absolut. Men eftersom allt i bokbranschen tar ganska lång tid tänkte jag att ”Aja, jag skickar samtidigt, så får vi se vad som händer och vilka som svarar när”.

Så, jag skickade ut mitt följebrev och manus (jag tänkte förresten skriva ett separat inlägg om följebrev, till en annan gång). Två veckor senare fick jag mail från en förläggare (min framtida förläggare, men det visste jag ju inte då) på Rabén, som skrev att de hade läst en bit i mitt manus och att de var intresserade (men inte kunde lova något). Jag tror att de stora förlagen ibland gör så här, för att man ska ha lite koll (och kanske inte skriva kontrakt med någon annan under tiden), men jag tyckte faktiskt att det var ganska bra, för då hade jag ju ändå lite koll på vad som pågick.

Och det var då som all tvivel släppte hos mig och jag blev lugn som en filbunke. Även fast det trillade in standardrefuseringar från den litterära agenten och två av de andra förlagen, så var det som att jag visste att boken skulle bli antagen. Kanske inte där och då, men jag visste att den skulle komma ut.

Sedan började väntan. Och alltså, om ni skickar manus till förlag, var beredda på väntan. De flesta förlag har 2-3 månaders svarstid, men det kan alltid dyka upp saker emellan (typ bokmässor), så det kan dröja längre. Om man tycker att det dröjer för länge ska man såklart höra av sig, för om inget annat så får man åtminstone ett svar. 

Och det dröjde ganska jättelänge innan jag fick besked från Rabén om att de ville ses och prata om boken. Till februari, faktiskt. Vi hördes såklart av och till under alla dessa månader, så jag visste ändå att de höll på att läsa och bestämma sig. 

Det var ungefär nu som paranoian satte in hos mig. Jag var, helt ärligt, övertygad om att de hade förväxlat mitt manus med någon annans, att jag skulle komma dit och att de skulle stå med någon annans manus i handen och säga ”Oj då, vi måste ha blandat ihop era kontaktuppgifter.”

Samtidigt hade jag fått svar från alla jag skickat till, förutom Rabén och ett förlag till. Så jag hörde av mig till det andra förlaget också, och undrade hur det gick. De svarade att de fortfarande inte kunde ge besked, men skulle höra av sig så fort som möjligt.

Jag hade mitt möte med Rabén (och de hade inte förväxlat mitt manus, jag kollade) och när vi satt oss ner i mötesrummet så sa min nuvarande förläggare ”Vi vill ge ut det här”. De. Ville. Ge. Ut. Det. Jag tror att min hjärna kraschade där och då. Jag kunde verkligen inte fatta det. Jag tänkte (kanske sade jag till och med det högt) ”Det här är alldeles för enkelt”, man har ju hört att förlagen ska komma med förslag på ändringar, att ”det behöver vara lite mer si och mindre så och sen kan vi skriva kontrakt”, men så var det inte.

Och jag kan troligtvis tacka Författarskolan för det. Mitt manus hade inga stora grejer som behövde ändras (för det hade jag ju redan gjort under utbildningen). Efter mötet gick jag ut och ringde min mamma och sa med gråt i rösten ”De vill ge ut den”. Och jag ville ju såklart gärna att Rabén skulle ge ut den.

Nån vecka senare svarade det andra förlaget, och tackade nej, men de skickade med ett kort litet lektörsutlåtande, vilket var trevligt. Och det tror jag är viktigt att komma ihåg, att bara för att man får nej från ett förlag betyder det inte att det man skrivit inte är bra, utan det kan bero på en mängd olika faktorer. Att de redan gett ut en liknande bok, att de inte vet om manuset passar in i resten av deras utgivning och så vidare. Så ge inte upp!

Och på den vägen är det. Jag ska få kommentarer från min redaktör nu i oktober, återkommer med hur det arbetet går!

Jag firade med bubbel när vi hade skrivit kontrakt. För det får man.

Jag tänkte bara nämna kort avtalsbiten, Sveriges Författarförbund har kostnadsfri rådgivning för debutanter, så om du skulle få ett avtal som får dig att känna dig som ett frågetecken kan du alltid vända dig till dem. De har även standardavtal utlagda på sin sida, som man kan titta på. Det är mycket bra! 

Det senaste jag skrev

Jag pratar ganska lite om skrivande här (tycker jag, i alla fall). Jag har tänkt försöka prata mer om det, men det har inte blivit av.

Det jag skriver på just nu (förutom Jag lever, tror jag, som jag ska börja jobba på med redaktör snart, tjoho!) är en ungdomsbok och jag försöker skriva den i korta scener som tillsammans bildar en längre historia. Jag skriver inte i kronologisk ordning, vilket jag alltid gjort förut, utan jag skriver scener när inspirationen tränger på (och även när den inte gör det, såklart) och just nu ligger de lite huller om buller i dokumentet. Vissa ligger i kronologisk ordning och vissa inte, och jag tänker att scenerna inte ska komma i kronologisk ordning när jag väl är klar. (Jag har en bild av hur jag kommer sitta på golvet med massa utklippta småscener framför mig, och försöka lägga dem i en vettig ordning.)

När jag skriver så försöker jag komma på olika småscener jag skulle kunna skriva om, till exempel scener i skolan, hur huvudkaraktären har det hemma och så vidare. Jag har använt mig jättemycket av ”Skriv så hjärtat blöder”, från Lo Söllgårds förlag, som är en kortlek med olika skrivövningar. Den är jättebra när man ska skriva korta scener, så det passar perfekt för mig. 

Jag tänkte lägga in ett litet smakprov på hur det kan se ut, och det här är bland det senaste jag skrev (och råkar också komma i kronologisk ordning).

Berättelsen handlar om Anna, vars pappa har blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom, hennes morfar har fått en hjärnblödning för några månader sedan och tar upp det mesta av hennes mammas tid. Sedan börjar Mirjam i Annas klass och allting förändras.

Lilian frågar om vi vill komma på fest i helgen. Jag har inte blivit bjuden på fest på … väldigt länge.
Mirjam ser inte ens på mig innan hon säger:
”Klart vi kommer!”
Vi sitter i biblioteket, det är meningen att vi ska leta information i böckerna till nån värdelös uppgift som i det långa loppet inte betyder nånting.
”Hittar du nåt?” viskar Mirjam, för man måste viska i bibliotek, det är en outtalad lag.
”Nej”, säger jag i normal samtalston, bryter lagen, den outtalade. Som allt annat.
Jag känner att Mirjam ser på mig, att hon ger mig en av de där blickarna som kan se rakt genom en, men jag ser inte upp från mitt skrivblad.
”Vad är det med dig?” viskar hon igen, vägrar släppa, ska alltid veta, alltid komma in under huden på en. På mig. ”Är du sur över nåt?”
”Varför sa du att vi kommer på Lilians fest?” frågar jag och jag menade inte att säga det, jag menade att vara tyst, tyst, tyst.
”Vill du inte gå?” hon ser uppriktigt förvånad ut, hennes ögon stora, som uggleögon istället för rådjur,
Nej.
”Jag vet inte … Vi känner ju inte dom”, säger jag, kladdar i mitt block, vad som helst förutom att direkt möta Mirjams blick.
Mirjam säger inget på en stund.
”Nä, men det kan kanske bli roligt ändå?”
”Jo, visst”, och det låter ihåligt till och med i mina öron.
”Drick varannan vatten”, säger en röst i mitt huvud och jag tror snarare att jag dricker varje vatten.
Jag letar efter Mirjam när jag ser det. I en soffa, tätt hopslingrade. Jonte. Och mörkt hår och bruna rådjursögon.
Jag lyfter upp en öl som någon lämnat och halsar innehållet. Fem minuter senare måste jag kräkas.
”Visst var det kul på festen?” säger Mirjam i telefonen, Mirjams telefonröst.
”Jo, visst”, svarar jag.



Och det var det. Tack och hej.