Bokmässan 2015

Sitter just nu och tycker väldigt synd om mig själv, för jag har så ont i halsen att jag knappt kan svälja, och huvudvärken from hell. Blö. Aja, det var i alla fall bättre att det kom nu än att det skulle ha kommit under Bokmässan.

Dag ett av Bokmässan såg jag ut såhär.

Jag var och lyssnade på jag vet inte hur många seminarier, där vissa var mer intressanta än andra. T.ex. när Mia Öström och Klara Bjelkenäs pratade om Skuggsommar. Eller när Mats Strandberg blev intervjuad av Sara Bergmark Elfgren om sin nya bok Färjan (oerhört roligt att lyssna på, faktiskt, önskar lite att jag var kompis med dem). Och när Jenny Jägerfeld pratade med Malin Stehn om hennes nya bok Den här sommaren kan bli min död, som verkar vara en riktigt bra bok om ångest (hade jag inte spräckt min budget redan första dagen hade jag nog gått och köpt den). Här har ni lite bilder på det:

Mia Öström och Klara Bjelkenäs in action.

Jenny Jägerfeld och Malin Stehn.
Mest gled jag nog runt, faktiskt. Kollade på lite monterprogram (t.ex pratade Therése Granwald och Jonas Rasmussen om att vara författare samt lärare i skrivande, mycket intressant!) och lite andra grejer som hände på de olika scenerna. Det såg ut ungefär så här:

Hittade Babblarna-gosedjur och ville genast köpa dem till mina syskonbarn.
(Om ni inte vet vad Babblarna är, skatta er lyckliga.)

Jessica Schiefauer pratade om sin nya bok.

Och detta var en av böckerna som stod på min att-köpa-lista, så jag slog till.

Siri Pettersen, som skrivit Korpringarna, blev intervjuad av Tova Larsson.
Siri var en ren fröjd att lyssna på, så himla avslappnat och spontant.
Jag har faktiskt inte läst Odinsbarn sen tidigare, så nu köpte jag den!

Kaffe drack jag med. Det behövdes.

Och när man glider runt på mässan måste man ta en bild på mässgolvet. Det är obligatoriskt.

Jag träffade även David Lagercrantz, som var himla trevlig, faktiskt, och min mamma blev glad över att få ett signerat exemplar av Det som inte dödar oss.

När ens mamma ber en fixa Lagercrantz signatur, då gör man ju det.

Jag var även på några storseminarium (det vill säga, seminarium som är 45 minuter långa), Skräckens psykologi med Jenny Jägerfeld, Mats Strandberg, Jenny Milewski samt John Ajvide Lindqvist. Bra och roligt. Och Mats Strandberg avslöjade att ordvitsar är den humorform som psykopater uppskattar mest, det var ju spännande att få veta när man var i Göteborg. Det här seminariet kan ni faktiskt titta på hos UR, klicka här för att komma dit.


Tadaaaaa.

Det sista jag kollade på var faktiskt seminariet Hur mörkt får det bli? med Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka och lyckligtvis kom de fram till att det faktiskt får bli hur mörkt som helst i ungdomsböcker. Hurra!

Mycket bra seminarium.

Det var den mässan! Eller nej, okej, det kommer nog ett inlägg på torsdag om vad jag egentligen köpte på mässan. För det blev en del böcker, kan man väl säga.

Tack och hej!

Röd som blod

Två recensioner på en vecka, vem är du ens Christine???

Från Goodreads.

Röd som blod handlar om Limikki, som är sjutton och bor i Tammerfors, i en egen lägenhet utan föräldrar och livet är helt okej. Tills hon en dag går in i skolans mörkrum och upptäcker att någon försökt tvätta sedlar där. Blodiga sedlar.
Limikki blir snabbt indragen i en härva av narkotikasmuggling och till och med mord …

Alltså, jag är så arg på den här boken. Den borde vara fantastisk – Salla Simukka skriver jättebra, Limikki är som en blandning av Lisbeth Salander och Veronica Mars och den är faktiskt ganska spännande ibland. Men den ÄR INTE så fantastisk bra som den borde vara?!??

För det första, så är jag så ointresserad av berättelser om knarkuppgörelser, gäng och grov brottslighet, och det är ju inte bokens fel att det inte är min grej. Men att Limikki hittar 30 000 blodiga sedlar och inte går till polisen, utan tänker att hon typ själv ska behålla dem (speciellt när hon upptäckt att de är blodiga) är helt obegripligt för mig. Alltså, jag vill ju bli övertygad om varför Limikki inte går till polisen, men jag blir inte det. Faktum är att det är mycket som inte övertygad mig i den här boken.

Att Limikki skulle vara sjutton??? Jag läste henne som att hon var typ femton ett tag, och då gick det mycket bättre. Vissa av hennes inre monologer och förklaringar till hur hon tänker känns inte som en sjuttonårings tycker jag.

Och hela grejen med kopplingen till Snövit? Den är så krystad och känns som något som slängts in för att det är lite coolt. Och att Limikki sen har cirka noll koppling till sagan om Snövit hjälper ju inte heller.

Spoiler alert, läs inte det här stycket om du inte läst boken! Och att det i slutet känns som att det är värsta ”big revealen” att Limikki blivit grovt mobbad som yngre? Det är ju så uppenbart genom hela boken att jag inte fattar varför det ska vara som ett ”Tadaa – nu drar jag undan skynket och visar vad som döljer sig bakom det!”-ögonblick. Aarghh. Spolier slut.

Jag köper inte heller att Limikki lyckas fly från the bad guys typ tre gånger utan att (typ) bli skadad någon gång. Hon är liksom för bra, jag hinner aldrig ens bli nervös för hennes skull innan hon tar sig ur den kniviga situationen.

Nä, jag är så besviken. :( Sad face på den här boken, tyvärr.

Jag och min selfiekamera är inte nöjda.


Tack och hej.

Top Ten Tuesday

Tisdag igen!


Den här veckan är temat: Ten Books I Will Probably Never Read – det här borde vara lätt, med tanke på att jag har många böcker jag aldrig tänker läsa …

  • Vit som snö – Salla Simukka: Jag håller på att läsa Röd som blod och jag förstår inte hypen??? Får faktiskt tvinga mig igenom sidorna när jag läser, så om det inte dyker upp någon fantastisk plot twist i slutet kommer jag nog inte läsa uppföljaren, tyvärr …
  • The Host – Stephenie Meyer: Jag såg filmen, det räckte.
  • Inferno – Dan Brown: Alltså, jag minns att jag gillade Den förlorade symbolen, men jag tror tyvärr att jag och Dan Brown aldrig kommer återbekanta oss med varandra …
  • Min kamp-böckerna – Karl Ove Knausgård: Jag är så ointresserad att jag inte ens kan beskriva det.
  • Allt av Vladimir Nabokov, för Lolita var fan den värsta bok jag någonsin läst. Om det inte hade varit ett biblioteksexemplar så hade jag troligtvis bränt upp den.
  • Resten av Jo Nesbøs böcker, för jag läste Fladdermusmannen och tyckte inte att den var särskilt bra, helt enkelt.
  • The Heir – Kiera Cass: Uppföljaren till Kiera Cass Selection-trilogi. Jag ogillade ganska många saker i sista boken, så den här uppföljaren känns så … onödig?
  • Doktor Sömn – Stephen King: Jag gillade The Shining, och jag har hört att Doktor Sömn ska vara jättebra, men den är så lång :(((( Så jag tror helt enkelt inte att jag kommer orka ta mig igenom den. Nånsin.
  • Den mörka materian-böckerna – Philip Pullman: Jag har ett vagt minne av att jag läst Guldkompassen, men sedan dess har jag inte tagit mig igenom de andra böckerna, så nu tvivlar jag på att jag nånsin kommer göra det …
  • Den vita katten – Holly Black: Jag började läsa den här för jättelängesen, men kom aldrig längre än typ tjugo sidor. Och jag som gillar Holly Blacks andra böcker, men den här kommer aldrig bli läst av mig :(
Lite blandat av det som jag hittade/kom på. Men vi får väl se, man ska aldrig säga aldrig och så vidare … Tack och hej!