Throne of Glass

Från Goodreads

Jag lever! Har dock gått på sparlåga i princip hela mars/april, så allting som inte varit superakut har hamnat längst ner på prioriteringslistan, så även bloggen. Men nu! Nu kommer det en BOKRECENSION. Yes box. Det är Throne of Glass av Sarah J. Maas jag har läst, och nu ska ni få veta vad jag tyckte om den.

Boken handlar om Celaena Sardothien, som är rikets bästa lönnmördare. Men hon har blivit tillfångatagen och sitter i det värsta fängelset man kan tänka sig, tills hon blir erbjuden en chans att vinna tillbaka sin frihet. Om hon lyckas besegra ett gäng andra lönnmördare och tjuvar i en tävling, och blir kungens privata lönnmördare, så kommer hon bli frigiven efter några år.

Jag har länge tänkt på att jag borde skriva den här recensionen, men jag har inte riktigt orkat, för jag tyckte helt enkelt ett boken … inte var så bra. Det finns flera anledningar, men här kommer de grejer som störde mig mest:

  • Det tog alldeles för lång tid innan det faktiskt hände nåt. Ungefär 100 sidor, och det är faktiskt för långt, tycker i alla fall jag (speciellt som vi i de första 6 kapitlen hela tiden fick läsa om Celaenas kläder HELA TIDEN).
  • Kärlekstriangeln – som inte ens är en kärlekstriangel, utan två av karaktärerna gillar varandra och den tredje är som the human incarnation av Robin Bengtssons låt ”Constellation prize” (vilket inte är en positiv grej).
  • Perspektivbytena. Jag tycker helt enkelt inte att de fungerar, eftersom de andra karaktärernas perspektiv inte tillför någonting till berättelsen. Det enda de är till för är att låta de manliga karaktärerna beskriva hur kära de är i Celaena.
  • Att Celaena beskrivs som en den absolut bästa och mest fruktade lönnmördaren i hela världen, men vi får inte se henne som det en enda gång. Faktum är att det känns som att Celaena hela tiden blir förminskad, speciellt av de manliga karaktärerna som också är hennes love interests. När man som läsare hela tiden får höra ”Åh, hon är så ung egentligen, hon har aldrig fått vara bara barn” och typ hur vacker hon egentligen är, så känns det verkligen bara förminskande. Om Celaena själv hade funderat över de här grejerna hade det varit mer okej, men nu blir det bara tokfel och faktiskt ganska nedvärderande mot Celaena, som ju ändå ska föreställa en ganska kick-ass, stark kvinnlig karaktär.

I alla fall, jag har läst att de andra böckerna är mycket mer actionspäckade och, tja, bättre, men jag har faktiskt noll lust att läsa resten, vilket är tråkigt, för jag trodde jag skulle älska den här boken. Det finns bra saker i den också, men de skiner igenom allt för sällan.

(Vill lägga till att jag haft superångest över att lägga upp den här sågningen eftersom jag själv vet hur det känns att sitta där som författare och läsa såna recensioner, men mitt mantra är att alla inte kommer gilla min bok, och det är okej, för jag gillar ju inte allt jag läser. Bevisligen.)

Tack och hej.

Djupa Ro

Från Goodreads.

Fyra vänner samlas igen efter beskedet att den femte i deras grupp har hittats död i deras hemort.

Det är jobbigt att skriva en recension av den här boken. Det är jobbigt för att jag själv har erfarenhet av närstående som förlorat en av sina bästa vänner. Det är jobbigt för Lisa Bjärbo lyckas skriva exakt hur det känns när man förlorar någon som står en nära.

Och jag tycker att det är bokens styrka, att Lisa Bjärbo verkligen fångar hur det känns, och lyckas få fram det på ett så himla fint vis. Jag tycker liksom att alla borde läsa den här boken.

Något annat jag gillar med boken är hur vi får följa David (huvudpersonen) i hans sorgearbete, men samtidigt lyckas Lisa Bjärbo ändå gestalta de andra karaktärernas sorg och känslor, genom Davids ögon.

Det som drar ner det lite för mig är kärlekshistorien mellan David och en av tjejerna i deras kompisgäng. Jag fattar varför den är där, och kanske är det så att den faktiskt behövs för att det inte ska bli alltför tungt, men jag tycker (det här är en högst personlig åsikt, vill jag bara poängtera) att den tar lite för mycket fokus från resten av berättelsen.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva som skulle låta vettigt, så jag säger så här: Jag hoppas att alla skolor och bibliotek köper in den här boken och att alla läser den, för det behövs.

Tack och hej.

The Knife of Never Letting Go

Från Goodreads.

I Prentisstown kan alla höra varandras tankar, och det är aldrig någonsin tyst. Det finns inget privatliv, inga hemligheter. Eller?

Todd är den siste pojken i Prentisstown, om en månad fyller han år och blir en man. Det är då han plötsligt springer på det. Komplett tystnad. Vilket inte borde vara möjligt. Men ganska snart inser Todd att Prentisstown har ljugit för honom, och han måste fly.

Jag har fruktansvärt splittrade känslor för den här boken. Den börjar fantastiskt, målar upp en världsbild som är både intressant och lätt att förstå, det hinner inte gå mer än femtio sidor innan ploten kommit igång och Todd flyr från Prentisstown. Det är ungefär där det börjar gå fel mellan mig och The Knife of Never Letting Go

Den här boken lider av en av de värsta plot devicen jag vet: att huvudkaraktären är completely in the dark about what’s going on, när alla andra karaktärer uppenbarligen vet och säger ”Om du bara visste, så …”, men sen vägrar de berätta vad huvudkaraktären skulle behöva veta (för att the plot demands it). Alla deras problem skulle lösas om de bara berättade grejer för Todd.

Plus att det ibland är lite väl mycket ”Men tänk om han ljuger???” – NI KAN BOKSTAVLIGEN HÖRA VARANDRAS TANKAR. Förlåt, men jag behövde få det ur mig.

Men ja, jag har svårt för att sympatisera med de flesta av karaktärerna, och när jag väl fick veta vad det var som Todd inte fått veta (i hela boken …) blev det snarare ett antiklimax, för jag hade i princip redan gissat mig till det.

Jag vet faktiskt inte om jag ska fortsätta med den här serien (för boken slutar med en cliffhanger, såklart), men jag gillar Patrick Ness (jag älskade A Monster Calls) och jag har bara hört bra saker om den här trilogin. Är det någon annan som läst alla böckerna, är det värt att fortsätta?

Tack och hej.

The Raven Boys

Från Goodreads

I hela sitt liv har Blue fått höra att om hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö.

Alltså, man behöver inte veta mer om vad den här boken handlar om, mer än att den innehåller magi, en internatskola och mytologi.

Jag slukade den här boken. Den har lite av en Diana Wynne Jones-känsla över sig, speciellt i början, när man blir introducerad till Blue och hennes familj; hon bor tillsammans med sin mamma, mostrar, mammans väninnor och alla är synska. Förutom Blue.

Den har en helt magisk plot twist, som jag inte såg coming, trots att jag VISSTE att det skulle finnas en plot twis, och jag letade seriöst efter den när jag läste.

Jag inser att det här är en ganska intetsägande recension, men jag kan inte säga mer än att jag älskade den här boken så mycket att jag var tvungen att köpa uppföljarna direkt. 

Så, LÄS DEN. och uppföljarna. Den fjärde (och sista) boken släpps 2016.

Tack och hej!

Ready Player One

Från Goodreads.

Året är 2044 och världen är på väg att gå åt skogen. Krig, svält, fattigdom är bara några av problemen. De flesta människor spenderar den mesta av sin tid i den virtuella verkligheten OASIS; inte bara ett spel utan här finns även skola, olika jobb och så vidare.

OASIS skapades av James Halliday, som dog utan några arvingar och som sitt sista mästerverk berättade att han i OASIS gömt tre nycklar och tre portar. Den som lyckas hitta alla nycklar och ta sig igenom alla portar, och hittar ”the easter egg” ärver hela hans förmögenhet, företag och ja, OASIS.

Wade Watts är fast besluten att han ska bli den som lyckas hitta Hallidays easter egg. Vad Wade inte insett är att det finns människor som är beredda att döda för att få lägga vantarna på Hallidays arv …

Den här boken var inte riktigt som jag hade förväntat mig. Fast på ett positivt sätt. Jag hade trott att den i princip skulle utspela sig i OASIS nonstop, men Cline lägger ner mycket tid på att förklara världen han byggt upp och historien bakom den, utan att det blir för mycket info dump.

Boken är även fylld av 80-tals referenser, som Cline berättar på ett snyggt sätt; tillräckligt för att man ska förstå vad för gammal tv-serie/spel/film/musik det handlar om, men utan att spoila (ifall man själv skulle vilja kolla på något av det sen). Det enda negativa är att jag ibland upplevde det som att han ibland förklarade saker som han redan hade etablerat tidigare i boken.

Ready Player One är en spännande bok, jag läste ut den på en dag, men tyvärr är den också ganska … snubbig. Halliday verkar, helt ärligt, ha varit en skitstövel och en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, Art3mis (som Wade såklart har haft en crush på och internet-stalkat i typ två år) är såklart värsta perfekta kvinnliga versionen av Wade. Det kommer visserligen en plot twist (ganska sent) som makes up for some of it, men inte riktigt allt.

Sen lyckas Cline med andra grejer, typ att Art3mis säger upp kontakten med Wade för att hon vill fokusera på jakten av the egg, och även om Wade blir ledsen och upprörd framställs hon inte som en ond kvinna som krossat hans hjärta. Men, ja, snubbig.

Men om du kan förbise viss snubbighet, så är Ready Player One en spännande bok, som har viktiga poänger med vänskaper online, och vad som verkligen är viktigt i livet, och som man inte kan lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.

Boken ska ju även komma som film, och jag vet ärligt talat inte hur det kommer bli, men Steven Spielberg ska regissera, så jag håller tummarna för en bra filmatisering!

Finns att köpa hos Bokus, Adlibris, CDON eller Bookdepository.

Tack och hej!

This is not a test

Bild från Goodreads.

Sloane är redo att ge upp på livet. Hennes syster har övergett henne, lämnat henne ensam med deras misshandlande pappa, och tagit med sig vad Sloane planerat skulle vara hennes väg ut. Det är då deras lugna gata, stad, drabbas av zombies. Tillsammans med ett gäng andra ungdomar överlever Sloane zombierna på gatorna och hittar en fristad i deras gamla skola. Men hur länge kan de vara säkra där, och hur överlever man i en värld av död, när man redan gett upp?

Jag älskar zombieböcker. Och filmer (nåja, vissa). Det jag älskar är dock inte våldet eller all gore, utan hur människor, samhället, reagerar och fungerar. Skulle det överhuvudtaget kunna fungera normalt igen, eller skulle världen gå under?

This is not a test tillför kanske inte jättemycket nytt till genren, förutom vinkeln att Sloane redan innan zombieapokalypsen bestämt sig för att hon inte vill leva längre. Det är trovärdigt skildrat, hur hon tänker och resonerar, och ett annorlunda perspektiv, som får en att vilja fortsätta läsa. Under hela tiden jag läste den här boken satt jag med en klump i magen och hjärtat i halsgropen, för hur skulle det ?

Om man gillar zombies och böcker med mycket känslor kan jag definitivt rekommendera This is not a test. Nu måste jag gå och kolla upp uppföljaren. 

Tack och hej.

Fury

Från Goodreads.

”My name is Eliza Boans and I am a murderer.”

Eliza har allt man kan önska sig: pengar, vänner, ett stort hus, en bra utbildning och en lovande framtid. Men någonstans har allt gått fruktansvärt fel, och nu sitter hon på en polisstation, anklagad för mord.

Fury av Shirley Marr är en mörk historia, men det är också vad som gör den så bra. Eliza är en bortskämd sextonåring, ganska taskig och bitvis riktigt elak, och inte alltid världens bästa människa. Det är det som gör henne till en så bra karaktär, för hon vet om att hon är alla de sakerna, och hymlar inte med det för läsaren. Uppriktigt sagt är det en av bokens största styrkor, det är så härligt att få en kvinnlig huvudkaraktär som faktiskt är NYANSERAD och som får lov att vara lite dryg och ond.

Man får följa Elizas berättelse och långsamt uppdagas det vad det är som egentligen har hänt, och jag tyckte det var gjort på ett bra sätt: Eliza berättar för en psykolog (ehhhh, han var kanske inte det nu när jag tänker efter, men han jobbade på något sätt med polisen), men hon berättar inte allt på en gång, och som läsare får man alldeles lagom många ledtrådar för att man hela tiden skulle vilja läsa vidare.

Mina enda invändningar är att jag inte förstod var boken utspelade sig förrän ganska långt in, och det störde mig en del. Fast det kan å andra sidan också ha berott på att jag inte var så uppmärksam i början … Och att ibland köpte jag inte riktigt att Eliza bondade så himla mycket med den här psykologen-eller-vad-han-nu-var; det gick lite väl fort ibland, tyckte jag.

Det här är lite av en feel bad berättelse, så om man är ute efter det, och något lite obehagligt, rekommenderar jag verkligen den här! Eller så kan man läsa den bara för att få ta del av en ung kvinnlig huvudkaraktär som faktiskt får vara något annat än just ung och oskyldig.


Tummen upp!

Röd som blod

Två recensioner på en vecka, vem är du ens Christine???

Från Goodreads.

Röd som blod handlar om Limikki, som är sjutton och bor i Tammerfors, i en egen lägenhet utan föräldrar och livet är helt okej. Tills hon en dag går in i skolans mörkrum och upptäcker att någon försökt tvätta sedlar där. Blodiga sedlar.
Limikki blir snabbt indragen i en härva av narkotikasmuggling och till och med mord …

Alltså, jag är så arg på den här boken. Den borde vara fantastisk – Salla Simukka skriver jättebra, Limikki är som en blandning av Lisbeth Salander och Veronica Mars och den är faktiskt ganska spännande ibland. Men den ÄR INTE så fantastisk bra som den borde vara?!??

För det första, så är jag så ointresserad av berättelser om knarkuppgörelser, gäng och grov brottslighet, och det är ju inte bokens fel att det inte är min grej. Men att Limikki hittar 30 000 blodiga sedlar och inte går till polisen, utan tänker att hon typ själv ska behålla dem (speciellt när hon upptäckt att de är blodiga) är helt obegripligt för mig. Alltså, jag vill ju bli övertygad om varför Limikki inte går till polisen, men jag blir inte det. Faktum är att det är mycket som inte övertygad mig i den här boken.

Att Limikki skulle vara sjutton??? Jag läste henne som att hon var typ femton ett tag, och då gick det mycket bättre. Vissa av hennes inre monologer och förklaringar till hur hon tänker känns inte som en sjuttonårings tycker jag.

Och hela grejen med kopplingen till Snövit? Den är så krystad och känns som något som slängts in för att det är lite coolt. Och att Limikki sen har cirka noll koppling till sagan om Snövit hjälper ju inte heller.

Spoiler alert, läs inte det här stycket om du inte läst boken! Och att det i slutet känns som att det är värsta ”big revealen” att Limikki blivit grovt mobbad som yngre? Det är ju så uppenbart genom hela boken att jag inte fattar varför det ska vara som ett ”Tadaa – nu drar jag undan skynket och visar vad som döljer sig bakom det!”-ögonblick. Aarghh. Spolier slut.

Jag köper inte heller att Limikki lyckas fly från the bad guys typ tre gånger utan att (typ) bli skadad någon gång. Hon är liksom för bra, jag hinner aldrig ens bli nervös för hennes skull innan hon tar sig ur den kniviga situationen.

Nä, jag är så besviken. :( Sad face på den här boken, tyvärr.

Jag och min selfiekamera är inte nöjda.


Tack och hej.

Ty riket är ditt

Okej, måste bara kommentera på det faktum att Sverige VANN Eurovision Song Contest i lördags???? Är så sjukt glad över detta; jag älskar nämligen Eurovision (det är som julafton för mig), och trodde inte att vi skulle vinna igen förrän om typ tio år. Heja heja!

Så, nu när vi har det ur världen kan jag faktiskt skriva en riktigt recension …


Ty riket är ditt handlar om tre kvinnor, Sara, Eva och Anna, som alla ger upp sig själva för någon annan, och för kärleken. Eller är det verkligen för kärleken, och vad är i sådana fall kärlek? Jag skulle säga att Therése Granwalds debutroman är en mörk kärleksroman, där man hela tiden har nära till obehaget.

Jag hade först svårt att komma in i boken, svårt att se förbi de ”riktiga” Sara och Eva. Inte förrän jag lyckades släppa det och bara läsa dem som en Sara och en Eva lyckades jag komma in i berättelsen. Men det är ändå Annas berättelse som är den som stannar kvar och påverkar mig mest, det är för hennes skulle som jag läser på i ett raskt tempo.

Anna är nitton, bor och lever med sin äldre pojkvän och på sommaren åker de bort från stan för att bo i hans föräldrahem i ett mindre samhälle. Man förstår inte direkt varför, men det är något som känns obehagligt med att de ska bo där, utelämnade åt varandra och under bokens gång får man veta, och förstå, varför. Och det är så bra. Stämningen är så tryckande att man skulle kunna ta på den och det känns stundtals riktigt, riktigt jobbigt (fast på ett bra sätt).

Boken väcker också den intressanta frågan vad som egentligen är kärlek, något som jag tror att vi alla behöver fundera på.

Tummen upp, upp till Theréses bok!

Går att köpa hos Adlibris, Bokus eller direkt hos Lo Söllgårds förlag.

Tack och hej!

Veronica Mars: The Thousand Dollar Tan Line

Den här boken utspelar sig efter filmen och räknas som canon, så om ni inte sett den kan den här recensionen innehålla spoilers!

The Thousand Dollar Tan Line utspelar sig efter filmen och Veronica har, medan hennes pappa vilar upp sig från sina skador, tagit över Mars Investigations. 

I Neptune är det spring break, vilket innebär att collegestudenter från hela landet väller in och festar. Tills en ung tjej försvinner, och Neptune plötsligt hamnar på allas radar. Studenterna slutar komma, och Veronica blir anlitad för att hitta den försvunna studenten. Men det visar sig ganska snabbt att det här fallet är mycket farligare än vad Veronica, och alla andra, första trott …

Okej, jag trodde att den här boken skulle vara lite fånig, och att det inte skulle gå att överföra den briljans som är tv-serien (och numera film!) till bokformat. Ack, så fel jag hade.

Spänningen, humorn, Veronicas vassa kommentarer, allt finns där, och allt funkar. Enda gången jag blev lite förvirrad var i början, och det var över perspektivet. Eftersom Veronica i tv-serien narratear det som händer, hade jag förväntat mig att boken skulle vara skriven i första person, men den är skriven i tredje person, och ibland glömde jag bort det. Speciellt när man får komma väldigt nära Veronica, då känns det som att det borde vara första person, men nix …

Trots förvirring över perspektivet älskade jag den här boken, jag slukade den på bara några timmar. Den är, som sagt, spännande, rolig och fylld med plot twists. Och även väldigt fina beskrivningar av Veronicas känslor. Nedan (sista meningen på bilden) finner ni mitt favoritcitat från boken:


Om du, som jag, inte kan få nog av Veronica Mars, så kan jag varmt rekommendera den här boken. Och även berätta att nästa bok, Veronica Mars: Mr. Kiss and Tell kommer ut den 20:e januari i år!


Tack och hej.