Peter Pan

I söndags var jag och såg Peter Pan, och alla har väl hört berättelsen om pojken som inte vill bli stor, och hans äventyr med barnen Darlings och striden med den ondskefulla Kapten Krok? På Kristianstads Teater har man chansen att få uppleva den igen, med lite gammalt, lite nytt, och massa underbar musik.

Den är baserad på en musikal som heter Peter Pan – A Musical Adventure, och jag hade aldrig hört talas om den här musikalen tidigare, vilket förvånade mig, med tanke på hur bra den, och låtarna, är. 

Peter Pan är en rolig, spännande familjemusikal, som får en att fundera över sitt eget liv och dödlighet; det här med att växa upp och bli äldre. Givetvis behöver man inte bli filosofisk för att man ser den, utan man kan välja att fokusera på sången, musiken, skratten. Det finns det gott om i den här musikalen.

Men musikalen skulle inte vara hälften så bra om man inte hade lyckats så bra med att hitta rätt skådespelare, jag tycker att alla i hela ensemblen var fantastiska, speciellt:

Erik Nielsen som spelar Peter Pan (är det jag har som bott under en sten, för hur kan jag aldrig ha hört talas om den här talangfulla killen tidigare?)

Fredrik Henriksson som spelar Kapten Kroks högra hand (haha, see what I did there?) Smee (som definitivt kammade hem flest skratt från publiken under kvällen).


Sallie Jönsson som Wendy Darling (Sallie har en röst som de flesta bara kan drömma om, åhhhh, hon sjunger så bra!).

Och kanske min personliga favorit, Amelie Haegman som Tingeling, hon gör ett fantastiskt jobb med att få fram fens alla känslor, utan att egentligen ha en enda replik.

Mitt enda minus är den inövade rikssvenskan, kom igen, får vi inte nog av den när vi ser på svenska tv-serier?

Jag älskar musikaler, och Peter Pan har numera en ny liten plats i mitt hjärta. Om du vill uppleva en magisk kväll, och lämna vuxenlivet ute i foajén för några timmar, så råder jag dig att köpa en biljett fort, för Peter Pan spelas bara fram till den 12 april på Kristianstads teater. Du kan biljettsidan genom att klicka på den här texten.

Bäst under kvällen: Flickan i raden framför oss som under det ganska sorgliga/vemodiga slutet vände sig till sin mamma och högt frågade ”Varför?”.

Sämst: Att jag hade en för liten handväska och fick bära runt på mitt program i handen. Mkt dåligt planerat från min sida.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

… gud vad svårt. Måste jag skaffa mig en ny ovana? Har ju redan massor … finns det någon ovana som är bra? För då skulle jag vilja skaffa mig den. 

JO, alltså, det skulle vara fett coolt om min nya ovana var att dansa/sjunga på stan, och att alla andra hängde på och plötsligt befinner man sig i en musikal! Det skulle vara nice.

Drömma går ju.

Tack och hej.

Rock of Ages

Källa: Wikipedia

Jag gick på förhandsvisning av Rock of Ages i torsdags, och här får ni en liten sammanfattning av vad jag tyckte:

Saker jag gillade med Rock of Ages
1. Tom Cruise. Vem som än kom på idéen att han borde spela rockstjärnan Stacee Jaxx i filmen är ett GENI. För han gör det briljant.

2. Russell Brand. Russell Brand är alltid bra.

3. Catherine Zeta-Jones och Alec Baldwin.

4. MUSIKEN! Long live rock’n’roll, säger jag bara!

Saker som var mindre bra med Rock of Ages
1. Jag har inte sett själva musikalen, men jag har hört soundtracket och de pratar en del där, så man förstår att handlingen är gaaaaaanska/heeeeeeelt annorlunda i filmen X) Jag vet inte om det är dåligt egentligen, men jag tror att de som är fans av musikalen kan bli lite besvikna…

2. Julianne Hough, som spelar Sherrie. Hon är helt enkelt inte en bra skådespelerska, och det märks extra tydligt när hon är omgiven av riktigt bra skådespelare hela tiden. (Diego Boneta, som spelar den manliga huvudrollen, är lite bättre, men inte jättemycket) Dessutom vet jag inte om jag tycker att hon sjunger speciellt fantastiskt heller. Visst, hon sjunger bra, men hur många gör inte det? Jag känner att de förmodligen hade kunnat hitta någon som spelade rollen bättre.

3. Mary J. Blige. Jag gillar Mary J. Blige, och jag tycker hon sjunger fantastiskt, men hennes karaktär får i stort sett inget utrymme i filmen; det känns mest som ”Kolla, Mary J. Blige är med i den här filmen och sjunger!”. Jag vet inte om hennes karaktär får mer utrymme i musikalen, men i filmen känns hon ganska ”blah”. 

Men, ja, om man gillar rock-musik så GÅ OCH SE DEN! Musiken väger upp för filmens alla andra brister!


Tack och hej.

Spamalot

En av de första grejerna jag och Ellen gjorde när jag kom hit för drygt tre veckor sen var att boka biljetter till Spamalot på Oscarsteatern. Jag ville egentligen se den när den gick i Lund, men hade varken pengar eller tid (bara för att upptäcka att min bror gått och sett den… UTAN MIG!). 


Så, imorse, när jag vandrade iväg till bussen och funderade över att det var så kallt ute att mina näshår frös till is, började jag istället tänka på något roligare; nämligen att jag älskar musikaler, Monty Python och Johan Glans. Redan då visste jag att jag förmodligen skulle älska Spamalot.


Nu, flera timmar senare, kan jag berätta att detta är sant. Spamalot var, i brist på bättre ord, SKITROLIG. Seriöst, det var fan ett bra tag sedan jag skrattade så mycket. Och jag blev imponerad över alla sång- och dansnummer! Nina Söderqvuist måste ha en sådan jäkla kontroll över sin röst för att klara av att sjunga vissa av grejerna hon gjorde.


Och ja, Johan Glans var, såklart, skitrolig (det var iofs alla).


Det var helt klart värt pengarna, trots att vi satt allra längst bak på de billigatse platserna (”Fattiglappar!” som kung Arthur, aka Henrik Dorsin, ropade åt oss).


Om ni också älskar Monty Python, musikaler och Johan Glans, så tycker jag att ni ska gå och se den.


Imorgon kommer det förmodligen ett argt inlägg om det här med pensionera sig vid 75 :)


Always look on the bright side of life, and peace out. 

Sweet Charity

”Underhållningspatrullen ger er Sweet Charity!”

Och vilken föreställning det var! Jag måste erkänna att jag var skeptisk när jag åkte till teatern; efter att ha läst på om den här musikalen och lyssnat på låtarna var det inget som riktigt lyckats falla mig i smaken, men när de´väl drog igång blev jag bara mer och mer imponerad för varje textrad (både vad galler sång och monolog) de framförde!
Sweet Charity handlar om den rara, men ack så naiva, Charity som jobbar som gogo-dansade och inget hellre vill än att bli älskad. Alla killar hon haft ihop det med har bara utnyttjat henne på ett eller annat vis. Men så möter hon Oskar i en otroligt humoristisk scen i en hiss och det verkar som om turen är på väg att vända…
I Underhållningspatrullens version utspelar musikalen sig under det glada 80-talet, vilket jag tycker bidrog väldigt mycket till den lyckade föreställning jag såg. För vem kan låta bli att älska de höga frisyrerna och kläderna, tillsammans med den 80-talsinspirerade musiken orkestern gav oss?
Sara Axelsson (som även var med i Oliver! och I hetaste Laget) är otrolig som Charity, hon har allt; utstrålningen, sångrösten och den sprudlande glädjen som gör att man inte kan låta bli att dras med!
Jag råder alla som har tid och råd att ta sig till Kristianstads teater i höst för att se den här musikalen!

Haha, ja, jag var alltså på teater i lördags för att se Underhållningspatrullens (de som satte upp Oliver! där undertecknad medverkade) nya uppsättning och jag kände att jag var tvungen att skriva en ordentlig recension, så här har ni den! Den var verkligen fantastiskt bra och alla var jätteduktiga, så jag hoppas att de får många som går och tittar!

Ciaoooo!