Melodifestivalen – final

Jag älskar Mello, så ikväll är en stor grej för mig. Ser väldigt mycket fram mot Eurovision också, i fina Malmö. Är dock ganska glad över att jag inte bor mitt i smeten, för det lär vara människor överallt, i maj.

Men i alla fall, ikväll avgörs det vem som ska representera Sverige och här kommer mina högt personliga åsikter om låtarna i finalen!

Ulrik Munther – Tell the world I’m here
Jag tycker den här låten är ganska bra, men efter att ha hört ”Tell the world I’m heeeeereeeee” sjuttioelva gånger tröttnar jag lite.

David Lindgren – Skyline
Asffhsgshshf, snark. Den låter som ”Shout it Out 2.0” och neeeeeej, jag blir bara trött.

State of Drama – Falling
Nuuuu börjar det likna nåt! Jag gillar den här låten, de beskrev den själva som en låt som skulle passat ganska bra i en high school-film, men jag måste säga att i sådana fall skulle det varit en bra high school-film. Tror inte den kommer vinna (tycker väl inte den ska göra det heller), men ja, den kommer finnas med på min spellista på Spotify, i alla fall.

Anton Ewald – Begging
Neeeeeeeeeeeeeeej, det här är nog den låt jag tycker minst om i hela finalen. Jag vet inte, har vi inte hört den här sortens låtar en miljon gånger förut? Plus i kanten för att Anton Ewald har koreograferat dansen själv, men det är också allt.

Louise Hoffsten – Only the dead fish follow the stream
Enda kvinnan i finalen. Helt sjukt. Jag vill tycka om hennes låt, men nej, den funkar inte för mig. Det blir tråkigt och enda gången den lyser upp lite är när hon spelar munspel. Så, nej.

Ralf Gyllenhammar – Bed on fire
ÄNTLIGEN! Här har vi en vinnare. Eller, ja, en potentiell vinnare i alla fall. Jag älskar rock och rockballader, så det här är right up my alley. Men, ja, Ralf Gyllenhammar sjunger jättebra och låten innehåller den fantastiska textraden ”I wanna’ snooze, oh no! Here it comes that bloody morning”. Jag hoppas verkligen att resten av svenska folket förstår briljansen med denna låt.

Ravaillacz – En riktig jävla schlager
Jag gillar den här, på ungefär samma sätt som jag gillade Björn Ranelids låt förra året. Men den borde inte vara i final, utan en av kvinnorna i deras delfinal (typ Janet Leon eller Amanda Fondell) förtjänade platsen mer.

Sean Banan – Copacabanana

Jag HATADE Sean Banan förra året, tills jag började se humorn i det hela. Nu gillar jag Sean Banan. Jag tycker att hans nummer och låt, som vanligt, är helcrazy och kul, men han ska ju inte vinna.

Coolhetspoäng: Jag och Robin gick på samma gymnasieskola. Så, när vi nu har det skrytet ur världen kan vi gå vidare till själva låten. Alltså, jag tycker verkligen att Robin sjunger amazing, men den här låten är boring, boring, booooooriiiing. Det känns som att den aldrig tar slut och nej, det här är inget för mig.

Alltså, första gången jag såg det här numret på tv visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag älskar japansk kultur och jag lyssnade en del på J-pop och J-rock när jag var yngre, men jag vet inte, jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag såg det här. MEN! Det har slagit mig att YOHIO är sjukt cool, och som vågar stå för sin stil (jag gråter lite inombords när jag inser att hans hår är tusen gånger snyggare än mitt och hur lyckas han med det varje morgon? Avundsjuk). Jag önskar att jag hade varit hälften så cool och modig när jag var sjutton. I alla fall, jag tycker nog egentligen att låten kunde varit bättre, men om YOHIO skulle vinna blir jag inte besviken.

Så, mina favoriter är helt klart YOHIO och Ralf Gyllenhammar, men vi får väl se vad som händer. 

Tack och hej!

Eurovision!

Ja, jag vet ju att det var några dagar sedan nu, men jag måste ju ändå kommentera Sveriges topplacering i Europas största musiktävling! Jag känner att det är ett skönt skratt i ansiktet på alla tvivlare och alla som dissade Eric Saade och sade att han inte hade en chans i tävlingen. IN YOUR FACE! …Hrm.

Klart man blev lite besviken över att vi inte vann (eller att Italien kom och gick om oss när sista landet delade ut poäng – och att det bara skiljde 4 poäng! :@), men samtidigt kände jag mig så fruktansvärt stolt över att vara svensk just då. Alla som pratat om att Sverige inte längre har något i den här tävlingen att göra fick motsatsen bevisad för sig (och det faktum att Eric Saade vann sin semifinal är ju bara ännu roligare!). Nästa år, då jävlar, säger jag bara!
Tack och hej, leverpastej.

”Det går runt en liten bit…”

För tillfället känns det som att jag inte gör något annat än; gå i skolan, kolla lägenheter och allt annat däremellan. Så det händer inte supermycket just nu.

MEN, Melodifestivalen har ju börjat, och det är en sådan där sak som jag följer år ut och år in, och 2011 är inget undantag! Christer Björkman har ju gett sig tusan på att se till så att vi inte bara kommer till final, utan att vi ska vinna allt, men ärligt talat tyckte jag att det var en ganska svag öppning i lördags. Det var ingen av låtarna som riktigt fastnade, förutom min favorit med Swingfly, som ju dessutom gick till final! :D Vi får se vad nästa lördag har att erbjuda…

Annars så såg jag precis ”Dom kallar oss artister” med Oskar Linnros, och jag vet att jag babblat om honom innan (och kanske ger jag honom alldeles för mycket cred, vad vet jag?), men ”Dom kallar oss artister” är ett fint program där man får följa artisterna lite djupare och det är intressant att se. Att höra Oskars olika versioner av låten ”Din mamma” var roligt och det var fint att lyssna på honom när han pratade om sin musik. Känner hur jag blir alldeles positiv och vill genast sätta mig och arbeta hårt för att uppnå alla mina mål och drömmar :)

Men inte ikväll, för nu ska jag gå och lägga mig (skola imorgon… dubbelpass! Känner att det kommer behövas en kaffe…). Tack och hej!