We take care of our own

Att vara på konsert är en konstig upplevelse. Man kan hata alla tio minuter innan, känna sig extremt svensk när man tänker ”Måste hen stå så jäkla nära?” eller sucka över att det kommer en jätte och tycker att den bästa platsen som finns är den precis framför en.

Men sen drar det igång och det bästa sättet att beskriva det på är nog att det är som ett väckelsemöte. Det står en person på scenen, och när hen ber alla att ställa sig upp och dansa, så ställer sig alla upp och gör det. När hen visslar ett solo tystnar alla 55000 människor och applåderar unisont, för att vi är genuint lyckliga över att få höra vår idol sjunga.

Det börjar kännas löjligt att skriva nåt vettigt om Bruce Springsteens konserter. Det går bara inte. Jag fattar inte hur han gör, var energin, lusten, tron kommer ifrån. Det jag vet är att han får mig att tro. Att hard times come, and hard times go. Att vi kan leva i en värld där vi take care of our own, och att det innefattar alla människor.

Tack Bruce Springsteen, för att du skriver musik som man kan känna igen sig i, oavsett ålder. Och tack för att du får mig att vilja bli, och vara, bättre.

Bäst: Bruce spelade hela Born to run skivan – från början till slut. Och att han spelade Land of hope and dreams.
Sämst: Att det inte gick att ta sig från Friends Arena efter konsertens slut.

Musiktips

Jag är förmodligen hopplöst efter, men jag hade aldrig hört talas om Jonathan Johansson förrän i fredags, då jag och Emmy hamnade på hans spelning på Malmöfestivalen.

Karin, som var anledningen att vi var där, beskrev hans musik som ”deppig pop”, vilket fick mig att tänka på Kent, vilket inte är ett bra första intryck för mig (jag har försökt, men jag gillar verkligen inte Kents musik). Döm om min förvåning, när konserten väl började och jag insåg att ”Hmm, det här är ju faktiskt riktigt bra!”.

Poppigt vemod, med lite synth i, skulle man kunna säga. Och på skånska (jajajaja, jag tycker skånska kan vara mysigt, so sue me). Jag rekommenderar det i vilket fall som helst!

Konsert

Tack och hej.

”To stand shoulder to shoulder, and heart to heart”

Jag brukar tänka att det finns två personer som jag verkligen ser upp till och som inspirerar mig, ”hjältar”, om man så vill. Den ena är Nelson Mandela, och den andra är Bruce Springsteen.

Det är inte bara Springsteens musik jag älskar, utan det faktum att han engagerar sig politiskt, för demokrati, mänskliga rättigheter och att han genuint verkar bry sig om sina medmänniskor. Jag ser upp till honom inte bara som musiker, utan som människa. Han, och hans musik, inspirerar mig till att vilja hjälpa och att bli en bättre människa.


Springsteen och E Street Band live är ren eufori. Det handlar om drömmar, drömmar som kanske gått i kras, att vilja fly, att vilja hitta hem, att dela livet med någon, att vilja hjälpa, om att våga hoppas om en bättre framtid.

I fredags fanns det en svacka i mitten av konserten, ett par låtar som inte tillhör de bästa, men de spelade ”My City of Ruins”, som är en av mina absoluta favoritlåtar. Helt plötsligt under låten fann jag mig med tårarna rinnande, och jag vet knappt ens själv var alla känslorna kom ifrån. Men det var magiskt.


Man kan alltid prata om låtarna som man hade hoppats på att få höra (”Land of Hope and Dreams” i mitt fall), men jag har under mina snart 22 år här på jorden hunnit se Springsteen och E Street Band tre gånger, så förhoppningsvis kommer det fler chanser. Men en sak är säker, och det är att ingen ger konserter som Springsteen.

Back in school.

Jaha, nu har skolan börjat igen. Ärligt talat så längtade jag lite efter att den skulle göra det; för så roligt är det inte att sitta och göra ingenting i tre månader och inte få några pengar. Men nu har jag ångest. Mest över att läraren som vi skulle ha haft i vår första delkurs har blivit sjuk, vilket innebär att vi kommer få plugga vääääldigt mycket hemma. Och ända sedan jag flyttade hemifrån (eller, slutade gymnasiet, snarare) så har min förmåga till att ta eget ansvar vad det gäller pluggande blivit förvånansvärt liten. Förhoppningsvis kommer det gå bra ändå.


Och jag har gått runt lite och tänkt på vad jag ska skriva om The Ark och lite panikslaget kommit fram till att jag inte vet. Konserten var extremt bra, såklart, men det var ju även lite vemodigt. För mig har The Ark alltid varit ett band som vågat säga vad de tycker och jag tror att det behövs. Dock kommer ju deras musik för alltid leva kvar :)


(Vilken fånig och klichéartad avslutning, men deal with it. Här får ni en bild också.)




Tack och hej!

Sweden Rock Festival

Igår kom jag hem från Sweden Rock Festival, efter att ha campat där sedan i onsdags. Klockan 6 skulle Rasmus köra hem och jag och Ellen tyckte att det skulle vara skönt att få skjuts hem, så det var bara att kliva upp :P Lite småjobbigt, med tanke på att jag bara sov typ 5 timmar de sista två dagarna.


Men jag har haft det så himla roligt! Alla var jättetrevliga och snälla i campet där jag bodde; kände mig riktigt välkommen :) Banden jag såg var bra (förutom Helloween; det var en riktig besvikelse… Thin Lizzy, däremot, där snackar vi bra skit!) och som sagt, det var otroligt trevlig stämning där jag bodde.

Är dock fortfarande helt slut och befinner mig fortfarande i någon slags festival-bubbla. Men nu har jag fått blodad tand, så det blir nog 3 dagar (om inte 4…) nästa år också (om jag är välkommen tillbaka till campet, vill säga :P)!

Imorgon ska jag åka hem till Malmö, för Trams kommer! :D

Tack och hej!

Summering

Igår var sista dagen av Malmöfestivalen, men mina föräldrar (som har varit en vecka på mammas favoritställe, Mallorca) kom hem till Sverige igen och jag åkte hem med dem. Det var rätt skönt, framförallt att få sova i min egna säng igen!
Annars så har jag faktiskt gjort ovanligt mycket den här veckan och träffat massa människor. I tisdags och väldigt mycket onsdags var livet så där allmänt bra och jag kände att livet nog var rätt bra, ändå.
I torsdags var jag och kollade på Oskar Linnros för första gången i mitt liv och han var, ärligt talat, exakt så bra som jag hade förväntat mig. Inte nog med att hans soloskiva är asbra, i alla intervjuer jag sett med honom så säger han bra grejer och han verkar vara en vettig person. Det är nice!
Den kommande veckan kommer jag och Emmy förhoppningsvis boka boende och biljetter till London! Lite nervöst, men samtidigt skönt att få det gjort, så att det blir definitivt.
Ciaoooooo!

”Malmö, vad tror ni? Klart att det var ett segertåg!”

Igår spelade Lasse (aka Lars Winnerbäck) på Malmöfestivalen och det var fjärde gången jag såg honom i mitt (snart) 20-åriga liv och en sak som slog mig var att inte en enda gång har han gjort mig besviken. Han lyckas alltid spela klassikerna och även de där låtarna som man inte alltid tänker på, men som man inser ”Jaa, men den här är ju skitbra!”och han spelar dem aldrig i den ordning man har förväntat sig, vilket är nice!


Något annat som var nice med Lasse igår var att han verkade mycket mer självsäker och glad än vad han brukar. Annars brukar han nästan vara lite blyg och väääääldigt modest, men igår klappade han igång publiken och sådär och det var väldigt roligt att se! :)

Tja, vad mer kan jag säga? Lasse är Lasse och vi älskar honom och ingenting han gjorde igår kan få mig att ändra åsikt om det.

Egentligen skulle ni fått en bild, men jag har inte lagt över dem än, så ni får leva utan det!

Ciao!

”God gave rock’n’roll to you…

…And then he told you to rock’n’roll all night and party everyday!”

Igår var det då alltså KISS och undertecknad var där med min bror och hans kompis (som roligt nog också heter Niklas). Vad tyckte jag, så här i retrospect? Jag tycker att KISS är awesome. Visst, jag kunde typ inte hälften av låtarna (vilket är mitt eget fel) men när de körde klassikerna… Det var skitbra. Och deras scenshow är sjukt cool! Visst, explosioner och sådant känns kanske som ett simpelt trick, men när de skjuter raketer ur sina gitarrer och på lamporna så att de trillar ner så kan man inte låta bli att bli hänförd. Och man ska fan ha sett Gene Simmons som spottar blod och när de slår sönder gitarrerna i slutet av spelningen (vilket förövrigt måste vara det bästa sättet att avsluta en konsert på – det berättar ju väldigt klart och tydligt att ”NU är det SLUT”). Det enda som var lite dåligt var att ljudet var sådär; det ekade och skorrade en del på Stadion (i Malmö).

Min favoritlåt var nog Beth, för jag upptäckte den typ förra veckan och är helt kär. Blev väldigt lycklig när de spelade den, och fick känna mig lite duktig när några bakom oss frågade vad låten hette (och jag kunde svara!). Låtar de inte spelade (men borde!) var Heaven’s on fire och Forever, som båda är två otroliga låtar. Men, men, sååå gamla är de inte, så det blir (förhoppningsvis) några turnéer till!


Något annat som var bra var att de officiella t-shirtarna var jättebilliga! De kostade typ 150, och på alla andra konserter jag varit på brukar de kosta 300, minst! Det var en trevlig överraskning och jag köpte ett skitsnyggt svart linne med KISS-loggan på. Fick gå runt hos alla som sålde för att hitta det, och när jag väl gjorde det så fanns det bara i L, men det är rätt så litet ändå, så det är lugnt!

En annan sak som jag gillar med KISS är att alla i bandet sjunger; det blir liksom som att alla är frontmän.

Jag har tyvärr typ inga bilder, för de ligger på Niclas kamera, men här får ni en på Gene när han har spottat blod och sjunger ”I love it loud”.