Prometheus

Bildkälla: Wikipedia
Ridley Scotts femte besök (eller, ja, hans andra, eftersom han inte regisserade de fyra föregående filmerna…) i Alien-världen (för den hör till Alien-universumet, vad mig anbelangar), fast här står den äckliga svarta alien inte i fokus, utan det är vi, människorna, och vårt ursprung som står i centrum.

Ett gäng forskare har hittat vad de tror är en stjärnkarta, lämnad av de som skapade oss. Finansierade av Weyland Corporation  (Alien-nick nummer ett) åker de, tillsammans med ett gäng andra människor (och androiden David) till en av planeterna, för att försöka få svaret på den största frågan av dem alla: Varför finns vi?

Min första reaktion är faktiskt besvikelse. Jag har sett fram emot den här filmen ganska länge, men den nådde inte riktigt upp till mina förväntningar. Å andra sidan tror jag att det är just mina förväntningar det är fel på. Jag förväntade mig en mer renodlad Alien-prequel och även fast den här filmen definitivt tillhör Alien-universumet, är det inte en renodlad Alien-film. Det är helt enkelt mig det är fel på, och inte filmen. För det är ingen dålig film.

Dock finns det en hel del saker som störde mig, och det är (nu kommer det komma spoilers, så cover your eyes om du inte sett den än):

1. Det är väldigt uppenbart att det är något illavarslande med David, och att han har en annan agenda. Jag vet inte om det är för att jag sett de andra Alien-filmerna och därmed vet att androider brukar vara the bad guys, men det hade gärna fått finnas någon mer twist till Davids karaktär.

2. Jag kanske missade något, men ingen verkade riktigt intresserad av att ta reda på varför Fifield typ muterats och gick berserk på alla andra. De bara dödade honom och sedan var det ”Jahapp” och inget mer ifrågasättande. Det kan visserligen bero på att det var massa andra (kanske viktigare) grejer som hände just då, vilket för mig in på punkt 3…

3. Visste ALLA om att Weyland var med på skeppet hela tiden? Jag sprang på toaletten någonstans här, så jag kan ha missat det, men det kändes ganska mycket som att alla bara ”Jaha, så han är här? Coolt.” (Och att Charlize Therons karaktär var hans dotter var också ganska uppenbart… det hade varit mer spännande ifall hon överlevt och lyckats ta sig hem, men nu blev det lite av ett antiklimax när hon gick och dog… fast vad vet jag, hon överlevde kanske?)

Det som jag gillade (extra mycket):

1. Idris Elba. Han var awesome. Enough said.

2. Michael Fassbender (hädanefter kallad Fassy). Jag säger inte det här bara för att jag är hans största fan ever (vilket inte ens är sant, det finns tusentals personer på tumblr som är far worse än mig…), men han spelade David så sjukt bra. Han var verkligen sådär obehaglig (”Han skulle spela en jättebra psykopat”, som min bror så fint uttryckte det), men samtidigt barnslig och ensam. När Weyland säger att David är det närmsta av en son han någonsin kommer ha ser man riktigt hur David skiner av stolthet. Fassy var fantastisk.

3. Miljöerna. Det är en sjukt snygg film, och the sets var otroligt välgjorda (enligt IMDB sade Ridley Scott att var de så välgjorda att the cast and crew hade kunnat sova där…).

Ja, det är en bra film, men jag hade förväntat mig något annat och får helt enkelt skylla mig själv.

Tack och hej.